- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎



Ann-Marie Tung-Hermelin

Författare och lärare i litterär gestaltning.

Ann-Marie Tung Hermelin har varit kursansvarig för Skrivandets förhandlingar - Konflikt och ansvar i text, den kurs ur vilken materialet till denna nätpublikation är sprungen. 

Nätpublikationen FÖRHANDLINGAR är tillsammans med den offentliga läsning som sker i samband med denna hemsidas release, den 2:a december 2021 i Konstfacks Bibliotek kl 17:00, den offentliga delen av kursens examination.

Medverkande:

MARCELO FERREIRA GUSTAFSSON är konstnär och arbetar med skulptur, objekt och text. "Ursus Arctos" är ett pågående poem där han utforskar brunbjörnens natur och väsen.

KLARA KRANTZ är författare och har skrivit böcker för barn och unga. På kursen har hon utforskat knäckprosa, moderskap och posttrauman.

LISA VIPOLA är konstnär, och arbetar med text, film och skulpturala material. "Eukaryoterna" är ett autobiografiskt skönlitterärt projekt skriven ur barns perspektiv, om maktförhållanden och tidig sexualitet med altartavlor som vägledning i 1980-talets Jukkasjärvi.

HANNA CECILIA W LINDKVIST är scenograf. ”Prata inte, jag vet vad du tänker” är ett skönlitterärt projekt om bruksorten, skateboard, sexualitet och om att erövra kunskap. Titeln är en direktöversättning av No Doubts singel från albumet Tragic Kingdom.

ULRIKA LUBLIN är konstnär och arbetar med skulptur, kollage och text. "Sifonoforen" är ett pågående diktprojekt som tar upp ämnen om släktskap, uppluckring och utsträckning. Det handlar också om evolutionen, centrifugalkraften och vardagen med små barn.

ANJA OLOFGÖRS är konstnär. I det pågående skrivprojektet ”Utgångspunkter” möter vi ett rörligt och obeständigt diktjag som till det yttre framställs som stabilt och behärskat. Texten berör teman om kropp och upplösningen av dess gränser samt vad det innebär att dela kropp med en okänd.

MARIA KRYSIAK utforskar i sitt projekt språklöshet, postminnen, konstruerad tillhörighet; sådant som ryms eller inte ryms i frågor om identitet.

SANNA MARANDER är konstnär. "Manets målning" är en text i dialogform som berör bland annat mänsklighetens historia, kärlek, sorg och konst.

MADELEINE SCHANTZ är författare. I sitt stora skrivprojekt "Natursällskapet" låter hon en kvinna stifta bekantskap med konstnären Tyra Kleen (1874-1951). I ett mindre essäistiskt skrivprojekt utforskar hon att gå i konstnärens fotspår i jakten på en grotta i Kroatien.

JOHANNA SCHARTAU är konstnär och arbetar ofta ur en personlig och/eller historisk kontext. Hon arbetar med fotografi, film, skulptur, textila material och ord.

INGER ANDERSSON är konstnär. ’Varje dag knäcka två ägg i en skål’ är ett textprojekt som undersöker tankerummet i en materialbaserad praktik.







Kontakta författarna: red.konfliktochansvar ( a) gmail.com

Publikationen görs i samband med Konstfack och kommer finnas tillgänglig under ett år fr om 2021 12 02.














kontakt:
red.konfliktochansvar ( a) gmail.com


En kurs i skrivandets konst



En författare är en person som har svårare att skriva än folk i allmänhet, konstaterade romanförfattaren och essäisten Thomas Mann. Dessvärre hade han rätt. Många författare vittnar om att det är svårt att skriva, så till den grad att det i perioder är plågsamt. Måhända är det därför paradoxalt att gå en kurs i litterär gestaltning. Skrivandet som till en början verkade självklart visar sig under kursens gång, ju mer litteraturens potential öppnar sig, bli alltmer omöjligt att genomföra. Som bekant räcker det inte med en bra berättelse för att skriva en intressant text.

Skrivandets material är språket och vi kan ha ett större eller mindre ordförråd och varierande grammatiska kunskaper. Dessa nödvändiga komponenter går att lära sig och är en del av skrivandets hantverk. Dock är de inte nog för att göra en text till dikt eller prosa. Ty den skönlitterära textens konst är inte materialet, utan formen. Verkets unika och egensinniga gestaltning. Här kommer den trojanska hästen in i bilden och dess lärdom om att budskap kan levereras i oväntad form. Att textens utformning kan gömma och blotta information, arbeta med och mot läsarens benägenhet att ta den till sig. Varje litterärt verk av betydelse är som en trojansk häst i tiden för dess tillkomst, skriver den franska författaren och teoretikern Monique Wittig. Hon menar att varje nyskapande text i någon mening är ett vapen då den tillintetgör de gamla formerna för läsbarhet och konventionerna kring vad litteratur är. Nydanande skrivkonst skapas därför alltid på fiendemark.

Som så mycket annat handlar arbetet med form om övning. Om att undersöka, bygga upp och riva ned. Om att pröva balansen, tonen och strukturen. Studera hur andra har gjort, låna och modifiera. En faktor som kan komplicera saken är att parallellt med den konkreta textens framväxt, skrivs fler berättelser fram: skrivprocessens (ofta) oskrivna historia, så väl som textens kommande och möjliga läsningar. Varje textuellt verk är således både figurativt och abstrakt på samma gång. Mellan det konkreta och det abstrakta uppstår ett mellanrum som kan ta tid för författaren att få grepp om. Vilka lagar som gäller där och vilka av dessa som är värda att utmana. Det grundläggande spörsmålet är förstås vad som egentligen står skrivet. Viktigare är dock frågorna: Vad gör den här texten? Hur arbetar den? Var? För vem?

I praktiken rör det sig om att de ord och meningar som vi skrivit ned inte nödvändigtvis gör det vi vill och förväntar oss av dem. Det är ofta svårt att efter det mödosamma skrivarbetet, upptäcka att texten gör något helt annat än det vi föreställt oss. För att inte tala om textens möte med läsarna som tycks läsa den hur som helst och på många olika vis.

Att gå en skrivarkurs kan påskynda våra insikter om mellanrummets diskrepanser och underlätta skrivandets processer. För sju år sedan startade författaren och forskaren Elisabeth Hjorth kursen Skrivandets förhandlingar – konflikt och ansvar i text, som en del av ett forskningsprojekt på Konstfack. Sedan tre år tillbaka är jag kursens ledare. Min ambition har varit att skapa en tänkande plats där vi tillsammans kan mötas i våra texters mellanrum. Det är ett rum i vilket vi talar om skrivandets förhandlingar och de konflikter och det ansvar texterna ställer oss inför. Den uppmärksamhet och den omsorg vi lägger i samtalet är en kärlekshandling och ett behov, som liknar det sökande efter kunskap som Sokrates och Hannah Arendt kallar eros. Samtalets eros leder kanske ingen vart, men det övar oss i att tänka kring text och förbereder oss för de texter vi vill och ska skriva.

När allt kommer omkring är det inte alltid en besvikelse att det vi skriver inte blir så som vi tänkt oss. Då och då får vi också som författare vara med om det märkvärdiga i att våra texter blottar sanningar och säger mer än vi själva kunnat föreställa oss.