- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎

Hanna Cecilia WLindkvist

är scenograf och kostymdesigner, utbildad på Konsthögskolan Valand och på Dramatiska Institutets Scenografilinje.

“Sasha” är ett utdrag från det skönlitterära projektet “Prata inte, jag vet vad du tänker”.

Texten som helhet berättar om några skateboardåkande tonåringar i ett samhälle omgivet av ett sargat skoglandskap, i det sena 90-talets Sverige, och handlar om bruksorten som plats, sexualitet och om att erövra kunskap.

Titeln är en direktöversättning av No Doubts tredje singel från albumet “Tragic Kingdom” som utkom 1995.






























Sasha





Det finns ord
som måste uttalas på rätt sätt

Sanning är subjektivt
beroende på vem du är i situationen

Dissociation är ett effektivt sätt
att bygga upp murar och
skärma av minnet av ett trauma

En livlös kropp ska flyttas
till framstupa sidoläge

Parada är spanska och betyder sluta 

När jag inte är med dig
tappar jag förståndet


*

Sasha får inget svar på numret som han fått. Hjärtat är hårt därinne i bröstet, det slår och vill ut. Skriver igen, om och om igen
Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, skriver tills det tar slut på pennan, handen mörk av bläck.
Ögonen har varit svullna i en vecka, det känns som månader. Det syntes redan på hennes ansikte sista gången de sågs, hur det skulle bli, vetat följden långt innan hon ens förstod det själv. De ville ju ha bort honom, för att han var ett problem, alla ville ha bort honom. Och nu, se:
ensam i sin etta, ihopkrupen ovanpå täcket på madrassen som placerats på golvet. Där de har sovit tillsammans; hennes trosor fortfarande kvar under kudden.

Dricker varje helg, ibland mer, är bakfull i skolan, sover igenom i princip alla lektioner. Allt är jämtjockt, tungt, vinterhelvete. Skriver fortfarande på breven men har slutat skicka dem, bara slänger och fortsätter, sida upp och ner, vad som gjorts den dagen, tankarna, vad om längtan. Om saknaden efter hennes ögon, kroppen; att någon håller om när det känns som att drunkna. Tömmer sig i duschen; kletiga droppar som långsamt rinner ner på det vita hyreskaklet, gråter sedan, ståendes med duschstrålen i ansiktet.
Hon kommer inte tillbaka.
Den är bedövande, den där obotliga känslan av ensamhet. Trycker ryggens knottriga hud mot väggen för att känna vart kroppen slutar, gråten och det varma vattnet får skinnet att rodna. Somnar blöt ovanpå täcket. Köket stinker.

På morgonen kommer Evis och Runken förbi. De knuffas omkring tills de alla hamnar i ljuset utanför lägenhetsporten, sen bara går de. Det är skönt med luften i munnen och näsan, att andas. De säger vi gör det till en rutin, bara kommer, de ringer inte ens. Inte heller några frågor om Aida, bara prat om musik, videos, skolan. Runken drar dåliga skämt om pizzor och bajs, de dricker öl. Halsar, sveper, spyr.

Känslorna försvinner i åkandet. Farten tar sig runt det hårda hjärtat i bröstet, vertrampens hisnande är mest effektivt, varje dropp nerför kanten blir ett varv till av inget. Swwooom, tomt, borta.
Även musiken kan bota.
Skissar fortfarande men kan bara skriva hennes namn, om och om igen med bulliga throwupsbokstäver. Runkar ilsket varje rast, för att känslan av att komma ska ta över istället för trycket runt hjärtat. Jävla överklass jävla felknullade bortskämda fitta, vem är jag utan dig.
Tänker ibland tanken fullt ut: att få slippa känna allt, zero, zip, gone. Dagarna blir mörkare och mörkare. Dricker, gråter, luktar illa.
Evis tjatar, försöker dra skämt. Får följa med hon och hennes morsa när de handlar; de har märkt att kylen är tom. Köper bara folköl och har ätit snabbmakaroner i en vecka. Spyfärdig av bara tanken på mat; vill desperat bli av med känslan men vet inte hur.

Försöker ringa igen. En ny kall röst som är kort och forcerad, som säger Det inte är nån idé, jag stannar terminen ut, blir bäst såhär, sluta ring, inga fler brev. Hejdå.
Skriker då rakt in i telefonen, trycker sen förtvivlat örat och munnen mot plasten, virar sladden runt kroppen, hör de arga andetagen.
Blundar och ser det som varit, mage mot mage, med tröjorna uppdragna i en lek; hud mot hud. Fingertoppen som mjukt drar ett streck på pannan, läpparna mjuka mot nacken; hennes händer. Små kalla fingrar under stjärnorna; oktoberkvällen.
Vill säga Prata inte, jag vet vad du tänker.
De lägger på, hjärtat slänger sig mot sängen och dunkar ihjäl sig, det finns ingen luft. Kommer dö mot golvet, pressar händerna mot magen, kroppen, sliter hennes trosor i stycken, äter upp dem, somnar gråtandes och vaknar likadant.


*

Först skulle det bli en överraskning. Började spara redan på hösten när Aida åkte, alla pengar för helgerna gömdes undan, det gick att snåla. Drömde om hur de var där tillsammans, delade dagarna.
Nu är nacken ledset böjd på väg till Resebutiken. Vill ringa Evis men det är väl lika bra att skita i eftersom det har varit tyst sen hon blev inlagd. Och så Joar som har snurrat omkring i skuggorna, lika olycklig han, driver tillsammans runt på gatorna, fritidsgården, busstationen. Alltid tillsammans nu. Äter alla måltider ihop, om de äter. Mest dricker de öl och Joar biter på naglarna, stirrar ut i intet.

Sedelbunten känns hård och svettig i handen. Allt som allt har det blivit 8000 spänn, nu ändå orolig att det inte ska räcka. Det enda som behövs är en flygstol, Aida har berättat att det är så man åker ner - inte så som morsan har sagt med hotell och resa i ett, s k charter - det är snarare som att åka buss. Bara lite längre bort. Hela grejen känns idiotisk men kommer inte på något bättre. Måste få prata med henne, se henne, hålla om; säga Kom hem! Mötte farsan hennes och nickade kort, kändes dumt men hur gör man? vågar inte gå fram, det känns främmande och dumt. Han ser nöjd ut nu när Sasha är på avstånd, inte hemma hos dem, ätandes deras mat. Att dottern är på en helt annan plats än i hans skitiga lägenhet.

Sasha vet mycket väl vad föräldrarna tycker, han är inte tappad bakom en vagn.
Skrattar åt det töntiga uttrycket.
Tappad må han väl vara, men inte så jävla dum att han inte förstått att hela den här jävla flytten är deras idé. De vill att Aida ska bort från honom. Det är så genomskinligt. Morsan har berättat om hur sånna inflyttade är, fina och förmer. Hon har hört rykten. Sasha har inte velat lyssna, tycker att hon dömer dem alltför hårt. Men orden skaver och väcker en ilska inuti, kanske har hon rätt ändå, att de tror att de är bättre, det känns ju så. Kanske Aida tror det med, att hon är bättre än honom.
Skitsamma.

Tankarna på Aida gör honom hård igen, helt ofrivilligt. Måste trixa till precis utanför butiken, lägga den rätt, fastklämd bakom kalsongresåren. Kliver sen vilset in till Resebutiken, handen i fickan. Sedlarna dunkar. På väggarna hänger affischer med palmer och blåa himlar, mjuk ljusgul sand och vita vågor, glada par som kysser varandra, priser markerade med rött. Rummet är möblerat med stora hyllor längst väggarna och en sittgrupp mitt på golvet, allt matchat i gult bokträ. I ett hörn står en stor yukkapalm av plast. Väggarna är målade i en ljusgul nyans, samma färg som morsans inrökta väggar. I kassan, bakom en inglasad fasad, sitter en gammal tant som ser trött och sur ut när hon tittar upp.
Det är bara han inne i butiken och på nummertavlan står samma nummer som på den lilla avrivna nummerlappen, ändå dröjer hon med att trycka på nästan-nummer-knappen. När han väl får komma fram stirrar hon oförstående ”Jaha, vad har vi tänkt här då?” Blicken på hans nerhasade byxor och finniga hy. Handen letar i fickan och tar upp den hårda bunten av sedlar. Munnen säger “Jag vill ha en sån där flygstolsbiljett” och “finns det nån redan imorrn?”



.