- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎

Inger Andersson

Inger Andersson är konstnär utbildad
på Konstfack MFA Keramik o glas.
Hon arbetar i en växelverkan mellan
offentlig gestaltning och egna
utställningar. 
Arbetet präglas av ett oavbrutet formundersökande i material som
kan vara glas och trä, eller till
exempel sten eller kartong.





Utdrag ur 
VARJE DAG KNÄCKA TVÅ ÄGG I EN SKÅL  
Ett pågående textprojekt som undersöker tankerummet i en materialbaserad praktik.


Varje dag knäcka två ägg  
i en skål


Att vika ihop. Dela på tre, vika in och dela på tre igen. Eller att trassla upp och rulla ihop, göra ett omtag med änden och knyta en knut. Att sortera i högar, i rader. Rätta till raden. Jämka isär. Eller byta plats. Att hitta samband, leta mening. En händelsekedja. En länk vid länk. En svagaste länk. En konsekvens av hur det länkas, hur det sammanfaller, hur det hänger ihop eller visar sig inte hänga ihop. Hur ögat uppfattar att detta hör till detta. Detta håller jag på med. Detta passar ihop, passar in med det andra. Detta intresserar mig för att det tycks passa in i det andra. Eller detta är just det som intresserar mig och därför passar det in i och hänger ihop med allt detta andra. 

Det tycks som slumpartat framlagt, kommer i min väg, just för att jag ska få syn på det och förstå att detta hör hit, hör till, är också inom ditt, kan införlivas, upptas där, uppgå där. Bli meningsskapande. Mycket lite kan förklaras, förstås, begripas, men försöken, letandet efter mening, är, kan vara, kan kännas meningsfulla. I ett famlande. Just för att vidden av allt, storheten i allt, i det hela, har uppfattats och kanske har visat sig i sin storhet, aningen skrämmande, överväldigande. Visat sig vara av kolossalformat. Så hur förhålla sig till alltihop?
                                       
                                     
  *

Men kontroll. Vad kan kontrolleras i en arbetsprocess? Sågens skärpa som i smör och rakt i den vinkel som jag vill ha och som kan upprepas, som kan åstadkomma den slags brutalism som bygger ett slags framtidsform som jag inte sett och som överraskar mig. Road av att överraskas.

Det är som om materialet bjuder mig på det. Att det lägger ihop sig utanför min kontroll helt självt, bara en liten styrning jag gör för att jag kan, för att jag ser, provar och kanske kan lita på att det kommer. Att det kommer att hända. Som gång utan karta i en stad jag inte känner, men tagit ut en riktning i och vet, litar på, att stegen tar mig dit jag vill, ska, ingen oro, ingen kontroll av gathörn ideligen, inget orosmoln om lite vilse lite snett. För det finns i improvisationen inbyggt ett moment av tillit, att våga pröva den vägen och är förtjust i improvisation. Passar mig dåligt att regisseras, kontrolleras, kanske också att ett statiskt berövar mig den lust jag är i behov av, för att känna livsrumsluft och att det bär, att det nog kommer att gå, att jag kan och att det fortsätter om jag bara vågar röra mig i en riktning som kan ändra sig beroende på hur vägen kantas av små stånd, av något som kan köpas i ett papper kanske som jag aldrig smakat, men som kan ätas enkelt bara sen med fingrarna, som den där risbollen jag åt vid kanten av floden. Den där första ensamma dagen i Kyoto.


*
                                       

Satt också vid floden där tidigare på dagen med cykeln och en påse med en smörgås som jag tänkte äta. Men de äter inte utomhus i Japan, sa någon, och ville inte vara oförskämd, så cyklade en bit till. Men kom sedan till ett ställe där några kvinnor rastade sina hundar och jag satte mig på en slags pollare och tittade ut mot floden och på hundarna och hade väl tagit en tugga av smörgåsen, höll den i handen bara, då ett slags overkligt swosch svepte förbi mig och brödet rycktes ur min hand och det var mycket stora vingar och en örn som i luften flytande ut över floden lämnade ett rus i mig, en lyckobild, den där fågeln som en tjuvaktig budbärare gav mig svar på något, steg sen snabbt upp, upp och var borta.
Alla kvinnorna och jag talade i munnen på varandra, men vi talade inte samma språk. Tänk om den flugit iväg med min lilla hund, tror jag att en av dom sa. Tog sen närmsta väg upp i staden och befann mig då konstigt nog på Kawai Kanjiros verkstads gata och kunde leda cykeln dit, gå in genom porten och sen ta del av hans verkstads alla utsiktspunkter, med mina på grund av örnen nytvättade ögon.

                                         
*


Åt andra hållet då. Om brutalism eller formfascism. Vad finns där? När form börjar påstå makt, tala om en exakthet, en övermänsklighet, ett språk utan handens spår som i Mussolinis stadsdel EUR i Rom. En ofattbar byggnadernas och gatornas och trappornas exakthet som fungerar mycket bättre än i den lilla kontrollerade saken. Kanske för att de tar tag i kroppen de där byggnaderna och trapporna. Men blir glad åt det lilla ogräset som slagit rot just i en minimal spricka och klänger på den exakta släta kritvita stenytan och berättar om att tids nog, tids nog är också det här huset, bara ett övervuxet och en ruin. Men oroväckande att känna den där kraften som byggnaderna talar om, att den finns där och förstår att den kunde användas då den verkligen känns och också är en kraft som jag kan försöka uttrycka, det vill säga stark kraft. Inte den fascistiska kraften förstås, inte för att skjuta människa mot människa eller människor åt ett visst håll. Men jag har ett intresse av att förstå mig på vad den består av och därför går vi runt där på juldagen men miljöerna helt folktomma, precis som om byggnaderna tagit över som de har möjlighet att göra med ett styrkemätande. Finns också mossa, mer välgörande ogräs, men till och med tunnelbanan in till centrum har tagit stopp mellan klockan tolv och klockan sexton bara just idag. Vi som lovat låsa upp för den där mannen som är på väg till institutet. Nu kommer vi ingenstans instängda i det monumentala EUR en juldag, som en bild av vanmakt och förvåning, instängda i ett fyrkantigt Colosseum. Till slut knackar jag på en bilruta vid bensinpumpen och mannen säger – Visst hoppa in! Mannen är i själva verket ansvarig för informationen kring tunnelbanans just precis idag unika nedsläckning och vi blir som ett exempel på att han inte har gjort sitt jobb och han guidar oss och pekar ut för oss var synagogan låg och annat som har funnits under hela resan till Piazza del Popolo på andra sidan staden. Han kommer försent till sin familjs enda juldagsmiddag, men det verkar inte göra honom så mycket.

                                     
                                       
*


Att utmana mig själv med uttryck som påstår något. Som inte vet men kan avläsas som ett överensstämmande med och en fortsättning giltig för det som utvecklas här och kanske i förlängningen blir en del av ett fält. Helt ointresserad av om det kommer att sälja, av att tänka på det, av strategiskt görande eller av att upprepa det jag redan vet. Vill vidare åt obesökta håll. Finns bågar, finns cirkelrörelse men kommer oväntat insikten om att och ger då ibland känslan av att följa ett spår. Det är konstigt eller kanske inte så konstigt. Cirkeln uppfattar jag som en vägbeskrivning. Den kunde också betyda att jag inte kommit någon vart, men jag tänker tvärtom. Mer som i spiral. Aha, nu ett helt varv, igen.


                                         
*


Varje dag knäcka två ägg i en skål, vispa med gaffel, måttligt med kallt vatten, salt och svartpeppar ur kvarn, medan olivoljan i stekpannan blir varm. Gröna spenatblad, två centimeter parmesanost, svarta oliver med kärna, sju åtta stycken. Hälla i pannan, flocka medan stelnar, vika på mitten. Servera.
Äta med knäckebröd, smör, glas vatten. Dag efter dag samma två ägg i skål, vispa med gaffel, måttligt med kallt vatten. Ljudande av introvert, enahanda, otidsenligt, och kanske är det och osannolikt att det kan gå, har gått och är något att vara i. Men omeletten är alltid, jag säger alltid god, inte tröttnat på den. Det finns också kollegor. Fler än hundra i omgivande fabriksbyggnad. De är alla olika och som sagt hundra.


Inger Andersson