- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎

Johanna Schartau

konstnär, arbetar projektbaserat ofta ur en personlig och/eller historisk kontext, med fotografi, film, skulptur, textila material och ord.
Utbildad vid Konstfack och Konsthögskolan

Stickningen är en tidigare dikt som jag bearbetar från och till “work in progress” men som också samtalar till det pågående arbete om London jag arbetat med under denna kurs.



Stickningen

        

Farmor lärde mig inte bara att skjuta
hon lärde mig att sticka också.
Jag började redan när jag var fem,
kanske ännu tidigare,
i alla färger.
Jag stickade en decimeter per år,
Ibland mer, ibland mindre

Den som stickar gör det
för att hon aldrig får knulla
sa en kompis på Konstfack.
Det är nunne-arbete
och nunnor lever i celibat.
Kanske stämmer det.
Så lärde mig min farmor mig att sticka,
egentligen var det min låtsasfarmor,
vi kallade henne Ippa.

Fast jag bara var fem år
blev jag tvungen att sticka
från matbordet.
Jag hade stuckit ut tungan för långt
och fick sticka upp på rummet.
Det var första gången jag förstod
att ärlighet aldrig betalar sig.
Trots det lärde jag mig ingenting av misstaget.
Jag stack mig många gånger igen efter det.

En gång, blev jag inlåst i vårt rum på landet,
jag hade stuckit kniven i den gröna vaxduken 
med stora röda blommor på matbordet
det blev en reva, som på en nylonstrumpa.
Jag stack från rummet,
hoppade ut genom fönstret
stack in huvudet igen när familjen åt middag
och blev lika snabbt inlåst igen.

Eller som när vi stack till gröna kiosken
vid skolan
och köpte salta och sura grodor,
fast vi inte fick.
Då fick vi sitta kvar och skriva ordningsreglerna
hundra gånger på rektorsexpeditionen.

Jag lärde mig förstås att skjuta också,
basketbollen hamnade mitt i korgen
swisch lät det när den landade mitt i
utan att träffa kanten
ändå fick jag stanna hemma när basketlaget stack till Canada.

Sedan
när barnpsykologerna var hemma hos oss
och skulle göra ”kärleksstatyn” med
mamma, pappa, mig och min bror
stack jag längst upp på vinden.
Men det var nog senare
jag bestämde mig för att sticka på riktigt.
Jag stack till Finland,
jag stack till ensamheten i en lägenhet
på Söder
och stack mig något jävligt.

Efter det kunde jag inte sticka något mer,
jag blev alldeles för mager.

Jag stickade i naturens alla färger
med stickor nummer två.
Precis som en nunna
levde jag
inlåst i ett fängelse.
Tröjan blev allt längre och längre
och jag fick inte sticka därifrån.

Tillslut stack jag i alla fall,
jag stack från skolan.
Ska sticka till Paris, sa jag.

Du klarade ju inte ens att sticka härifrån
hörde jag en röst som sa
när jag kom hem igen.

Så stack jag tillbaka till min barndoms ort
och stack mig ännu mer.
Jag stickade och stickade.
En tröja med turkost och silver i.
Turkost som Turkiet,
men det var länges sedan nu.

En dag stack jag till London,
för alltid sa jag
när jag sa hej då till mina vänner
vid bussterminalen.
Men jag stack därifrån också
stack in och ut på psyket
tills jag till slut sa det räcker,
jag vill inte inte
sticka
in dit mer.

Jag sticker sa jag och lämnade ungdomsbrottslingen hemma.
Du har börjat le igen
sa de när jag landade på Heathrows flygplats.

Nu har det gått många år.
Jag stickar fortfarande ibland.
Jag stickar bohus stickning
med många färger och mönster
med stickor nummer två.