- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎

Madeleine Schantz

är författare. Våren 2020 debuterade hon med romanen Vaken dröm. På kursen har hon börjat arbeta på sin andra roman, en litterär fantasi om konstnären Tyra Kleen (1874-1951). Essän Skissboksblad från Dalmatien är ett försök att närma sig Tyras poetik och gå in i hennes egen text som hon skrev 1903. 


Skissboksblad från Dalmatien


Året är 1903 och konstnären och författaren Tyra Kleen befinner sig i Kroatien, eller Dalmatien som området kring Dubrovnik och Split kallades då. Det är augusti och otroligt varmt. Dalmatien är ett örike med fikonträd, kaktusar, kalksten och saltvatten. Eroderande klippor, sand, naturen skapar små grottor. Tyra är egentligen på semester från det intensiva konstnärslivet i rom, men målar, skissar och letar efter grottor. Hon skriver dagbok. Hon skriver filosofiska texter om form, människans fenomenologiska relation till konsten och naturen. Hon tar mytologiska berättelser och gör dem till sina egna: Kärleken är en omöjlig ekvation för en självständig kvinna.

                      Hon levde 1874–1951 och studerade konst i Rom, Paris och Berlin. Hon reste till Java och hade utställningar i New York. Det måste sägas, att om Tyra Kleen inte tillhörde adeln och var så gott som ekonomiskt oberoende hade hon förmodligen suttit i en stuga i Sverige. Hon hade kanske tovat ull, lagat gröt, mjölkat en ko eller städat någon annans golv för att överleva. Men nu klättrade hon runt i bergen, levde på frukt och fisk iklädd endast en tunn klänning och ett par sandaler. Hon kryper runt naken på alla fyra i en grotta och ber hennes syster att fotografera henne. Hon skriver en novell som heter Skissboksblad från Dalmatien.

                      I ett försök att bryta mig in i Tyras konstnärskap och förstå hennes frågeställningar och vad hon for efter i sin konst läser jag novellen på flyget. Jag läser dagboken från 1903 i taxin till hotellet. Jag låter det kärnfulla materialet bli en nyckel in till hennes poetik. Jag vaknar en vecka senare med ett ryck i ett stekhett Split och kollar på klockan, färjan ut till en liten ö som heter Vis går om bara trettio minuter. Jag packar snabbt ner en handduk, fyller en vattenflaska, tar på mig bikinin under klänningen och stänger dörren tyst bakom mig för att inte väcka mina tjejkompisar. Vi bor på en höjd och havet ligger nedanför, badar i silver, och på parkeringen växer ett enormt fikonträd. Frukterna är som besatta, hur de spricker och visar upp köttet som en blomma. Jag springer ner för de vita stentrapporna, ner till hamnen som alltid luktar ruttet ägg. Jag tittar på kartan och bland tusentals turister som ska ut på båtutflykt ska jag ut till en bilfärja, längst ut på piren.

                      I Skissboksblad från Dalmatien skriver Tyra att Dalmatien är fjärilarnas land. Att ”Här blir soldyrkan min religion, och solen min gud.” Cikadorna skriker, nästan öronbedövande, dygnet runt. Hon skriver att när hon en morgon går längs med hamnen är båtarna fulla med frukt som med sina söta dofter färgar syret. Runt omkring skjuter bergen upp som en barnteckning. Hon påminns om när hon var liten. Hon hade stränga förädlar som trodda att förbud och att späka barnen skulle odla karaktär. Hon skriver att hon nu får göra precis som hon vill. Hon får bada i sötma. Hon kallar Eva i edenslustgård sin moder, och konstaterar att man inte kan blunda för det begär man ärvt. Det är ett utforskande av frihet och total frihet, där hon simmar runt naken i havet för att svalka sig i hettan. Klipporna är sylvassa och havet formar pelare och små kryp in. Havet är intensivt turkost och hon har hittat en orörd plats som inte finns nedtecknad någonstans, det är som att hon beträder oberörd mark. I dagboken skriver hon bara en mening om dagen, som till exempel: Solade. Badade. Seglade. Skrev. Kärleksbrev kom returnerat från Rom. Låg och läste, spelade schack. Badade. Målade. Sov i pinjeskogen, vaknade till soluppgången. Förlorade tiden.

                      Båten lämnar hamnen och jag sitter på soldäck. Jag har Tyras texter i väskan. Jag dricker en cappucino med väldigt mycket socker i och äter en croissant fylld med aprikos. Båtresan tar några timmar och jag lutar mig tillbaka. Trots att klockan inte har hunnit bli nio än, är det trettio grader. På båten fördriver jag tiden. Om jag öppnar en nyhetssida blinkar det rött och alarmerande om skogsbränderna i Grekland och översvämningar i stora delar av Europa. Varje dag en naturkatastrof. Naturen säger ifrån inbillar jag mig, och det där narrativet om syndafloden och ett brinnande inferno känns nästan för aktuellt. Det vi gör mot naturen, gör vi också mot oss själva.

                      Det är verkligen overkligt varmt den här sommaren, jag och mina tjejkompisar har vaknat varje dag och sökt oss till närmsta svala plats. Stränderna är överfulla för Kroatien har nästan inga restriktioner under pandemin. Det går inte att gå ner till vattnet, utan att gå över människor och deras handdukar. Vi söker oss bort. Går genom en skog och börjar klättra i bergen, bort till vassa klippor och en nudiststrand för bögar. Mellan klipporna, under vita lakan ser vi solbrända hudar som slingrar sig om varandra. Här hittar vi en egen lagun. Vi drar av oss alla kläder och ligger där i timmar. Vi äter tonfisk med pommes. Vi äter hummus och bröd, somnar i vattenbrynet. Vaknar och badar igen.

                      Tyra skriver att när hon sover i pinjeskogen har jorden en annan doft på natten än på morgonen. Lavendeln och rosmarin byts ut mot toner av bränd sand och sten. Hon skriver ”vi människor inbillar oss, att naturen är full af välvilliga makter, som lugna våra bekymmer och ta bort vår livsleda.” Hon skriver att människan gärna besjälar naturen som en god makt, en god plats, en plats för människan att fortsätta uttrycka sitt jag. Att fortsätta att skapa sig själv och upprepa sin egen avbild. Hon menar att naturen är tomhet. Fullkomlig tomhet, som pågår i evighet. Människan anser det vansinne att leva i en värld utan besjälning, självförverkligande och ständigt pågående innehåll. Människan blir vansinnig av tomhet.

                      Jag kommer fram till Vis. Jag ber en taxichaufför att köra mig till en naturstrand som ligger helt avlägset. Jag åker upp i bergen, ner på andra sidan, vägarna ringar sig fram. Egentligen skulle jag vilja hitta Tyras grotta, men jag har gett upp att hitta just rätt. Det finns för lite forskning. Det finns för lite material. Men jag har hittat något som med hennes beskrivningar kan stämma. Jag hoppar ur bilen och börjar gå under den stekande solen med havet på ena sidan och den torra och stickiga naturen på den andra. Jag går förbi stränder med människor, jag klättrar, försöker hitta stigar. Virrar bort mig men hittar slutligen fram. Grottan med sval och skuggad sand. Pelare formade av havet. Nästan så jag kan se henne framför mig.

                      Tyra skriver att vi är så märkliga vi människor som stänger in oss i samhället, på sättet som vi gör. Kanske lätt för någon som var ekonomiskt oberoende att säga så. Hon säger att när hon skiljer sig från grottan återgår hon från att leka naturmänniska till vanlig civilisationsmänniska och slav. Att åter stänga in kroppen i kläder, förväntningar och att skådespela normal. Att åter försöka förmedla det omöjliga genom språket, människans känslomässiga fängelse. Att ständigt behöva delta i ett evigt, svindlande brus av information och innehåll. Det är så naivt, men det är så skönt att dyka ner i det turkosa havet. Att låtsas vara en naturmänniska. I en fantasi om att världen inte längre finns. Bara behaga begäret, leva på söta frukter. Den friheten och den yttersta friheten, att lämna världen bakom sig.