- EN NÄTPUBLIKATION -
︎ Prev       Index︎       Next ︎

Ulrika Lublin

Ulrika Lublin är konstnär, utbildad på Kungl. Konsthögskolan och arbetar med skulptur, kollage och text, ofta i olika samarbeten. 

Sifonoforen är ett pågående diktprojekt som tar upp ämnen om släktskap, moderskap, uppluckring och utsträckning. Det handlar också om evolutionen och vardagen med små barn. Sifonoforen är en gigantisk undervattensorganism med en poröst organiserad men ändå högspecialiserad kropp. Hen simmar genom texten.

 







Sifonoforen


Prolog

Jag testar att vara ett kluster med öppna väggar

Jag testar att vara en världsdel som dras isär för att göra plats åt mina barn,
Haven

Jag ger en test av mitt hår åt min son för att i lugn och ro kunna skriva några rader

Det är mitt i natten
Värmebölja
Vi jobbar på konstiga tider
Katten vill inte komma hem

Vårt hem är poröst
Alla fönster på vid vinkel
Varenda voi och träsko ekar

Jag spretar med alla fingrar och tår
Små grodyngel och spigg simmar förbi

-

Jag berättar för min son om sifonoforen:

Ett jättelångt stort genomskinligt djur bor i havet. Det är bara en jättelång arm. Kroppen är en arm, och armen är ett huvud, och huvudet sträcks ut jättelångt.

Djuret ser ut så. Det kanske lyser i mörkret? En lång lång arm som består av många många bitar och bitarna har osynlig tråd mellan sig. Alla bitar av armen är bra på nåt, alla hjälps åt och kroppen slingrar sig som en spiral. Slingrar och slingrar tills den är större än en blåval.


En spiral är så som vattnet snurrar ner i toaletten. En spiral är hur snöret snöras upp på sin plats. Spiralen svävar i vattnet. Som om den simmar eller flyter.


Jag sträcker ut mina armar jättelångt.


Jag och min son planerar för hur det ska bli när han lär sig simma. Han berättar för mig om bokstaven Ä, att det är egentligen ett Ö. Det är så mamma. Jag rör mig i en evighetsform, ett amorft center.

-

Sifonoforen är en gammal släktings sladdrande överarm

Och en skuggas länk till sin avbildning

Sifonoforen är en burktelefon genom sig själv och ut i avkommans fingerspetsar

Och platsen mellan syskon

Sifonoforen är en enda lång överkokt pastasträng

Vad säger det om mig och min familj

-

Hur allt börjar
En skapelseberättelse

Jag letar efter ett center interiört eller exteriört där vi kan ses och arbeta enligt en omöjlig tes
Eller en omöjlig filosofi

Med interiört menas inomkroppsligt,
Nerverna påtalar för de vitala organen att de borde ha ett center, ett solar plexus kanske kroppen borde ha

Huden är ett omfång men inget center

Jag letar efter mitt center, mitt center jag är någon som inte gör yoga jag menar, finns det en konferenscenter inne i mig? Finns det ett lägenhetshotell inne i mig? Jag menar finns det utrymme för väldigt många pärmar?

Jag drömmer så mycket om ett ineffektivt center, helt amorft
Ett center som föds på en pub på vasagatan

Jag drömmer om det centret och om hur vi ska färgkoordinera kuddarna inombords.

Med exteriört menas utomhus, och utomkroppsligt
Jag drömmer om ett ineffektivt centrum i en pool, till exempel

En tår eller en d-vitamindroppe som omsorgsfullt droppas ner i poolens mitt

Jag tänker på ett center som är en virvel

-

På min sons lördagsgymnastik blir vi alla ombedda att värma upp som bläckfiskar

känn efter om era händer har sugproppar

klipp av alla strängar och snören

Adela ber oss: föreställ er havet



Maria Krysiak

Maria Krysiak arbetar främst med olika textuella praktiker, och utforskar ofta teman som relaterar till frågor om identitet, som språklöshet och postminnen. Utbildad i litterär gestaltning vid Lunds universitet. 

Bullar på ånga är en del av ett pågående textprojekt.


25 g jäst
3 dl ljummet vatten
3 msk neutral olja
0,5 tsk salt
5-7 dl vetemjöl


1. Smula ned jästen i en bunke, häll i vattnet och oljan och rör om så att jästen löses upp. Tillsätt salt.
2. Arbeta in mjölet lite åt gången så att degen släpper från kanterna. Se upp så att degen inte blir torr eller hård. Låt jäsa en timme.

3. Plocka upp degen på mjölat bakbord och forma små bullar. Låt jäsa 30 min.
4. Fyll en kastrull, ca 20 cm i diameter, till en tredjedel med vatten. Täck kastrullen med en kökshandduk och fäst handduken med ett snöre runtom. Se till att duken är spänd.
5. När vattnet kokar, lägg bullarna på duken och täck med en annan kastrull. Ångkoka ca 10 min.


 

Bullar på ånga


Nyårsafton och jag har lovat laga ”någon typisk polsk rätt”. Jag har letat fram ett av mormors gamla recept och efter timmar i köket står en tallrik på diskbänken med fyra små bullar sedan jag följt alla stegen noggrant. Kökshandduken har släppt färg av ångan och alla bullar är röda eller blå på undersidan. Jag pillar bort missfärgningarna skär upp det som blir kvar i oformliga bitar serverar till någon annans brunsås och ingen ber mig någonsin att laga något igen


Hanna Cecilia WLindkvist

är scenograf och kostymdesigner, utbildad på Konsthögskolan Valand och på Dramatiska Institutets Scenografilinje.

“Sasha” är ett utdrag från det skönlitterära projektet “Prata inte, jag vet vad du tänker”.

Texten som helhet berättar om några skateboardåkande tonåringar i ett samhälle omgivet av ett sargat skoglandskap, i det sena 90-talets Sverige, och handlar om bruksorten som plats, sexualitet och om att erövra kunskap.

Titeln är en direktöversättning av No Doubts tredje singel från albumet “Tragic Kingdom” som utkom 1995.






























Sasha





Det finns ord
som måste uttalas på rätt sätt

Sanning är subjektivt
beroende på vem du är i situationen

Dissociation är ett effektivt sätt
att bygga upp murar och
skärma av minnet av ett trauma

En livlös kropp ska flyttas
till framstupa sidoläge

Parada är spanska och betyder sluta 

När jag inte är med dig
tappar jag förståndet


*

Sasha får inget svar på numret som han fått. Hjärtat är hårt därinne i bröstet, det slår och vill ut. Skriver igen, om och om igen
Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig, skriver tills det tar slut på pennan, handen mörk av bläck.
Ögonen har varit svullna i en vecka, det känns som månader. Det syntes redan på hennes ansikte sista gången de sågs, hur det skulle bli, vetat följden långt innan hon ens förstod det själv. De ville ju ha bort honom, för att han var ett problem, alla ville ha bort honom. Och nu, se:
ensam i sin etta, ihopkrupen ovanpå täcket på madrassen som placerats på golvet. Där de har sovit tillsammans; hennes trosor fortfarande kvar under kudden.

Dricker varje helg, ibland mer, är bakfull i skolan, sover igenom i princip alla lektioner. Allt är jämtjockt, tungt, vinterhelvete. Skriver fortfarande på breven men har slutat skicka dem, bara slänger och fortsätter, sida upp och ner, vad som gjorts den dagen, tankarna, vad om längtan. Om saknaden efter hennes ögon, kroppen; att någon håller om när det känns som att drunkna. Tömmer sig i duschen; kletiga droppar som långsamt rinner ner på det vita hyreskaklet, gråter sedan, ståendes med duschstrålen i ansiktet.
Hon kommer inte tillbaka.
Den är bedövande, den där obotliga känslan av ensamhet. Trycker ryggens knottriga hud mot väggen för att känna vart kroppen slutar, gråten och det varma vattnet får skinnet att rodna. Somnar blöt ovanpå täcket. Köket stinker.

På morgonen kommer Evis och Runken förbi. De knuffas omkring tills de alla hamnar i ljuset utanför lägenhetsporten, sen bara går de. Det är skönt med luften i munnen och näsan, att andas. De säger vi gör det till en rutin, bara kommer, de ringer inte ens. Inte heller några frågor om Aida, bara prat om musik, videos, skolan. Runken drar dåliga skämt om pizzor och bajs, de dricker öl. Halsar, sveper, spyr.

Känslorna försvinner i åkandet. Farten tar sig runt det hårda hjärtat i bröstet, vertrampens hisnande är mest effektivt, varje dropp nerför kanten blir ett varv till av inget. Swwooom, tomt, borta.
Även musiken kan bota.
Skissar fortfarande men kan bara skriva hennes namn, om och om igen med bulliga throwupsbokstäver. Runkar ilsket varje rast, för att känslan av att komma ska ta över istället för trycket runt hjärtat. Jävla överklass jävla felknullade bortskämda fitta, vem är jag utan dig.
Tänker ibland tanken fullt ut: att få slippa känna allt, zero, zip, gone. Dagarna blir mörkare och mörkare. Dricker, gråter, luktar illa.
Evis tjatar, försöker dra skämt. Får följa med hon och hennes morsa när de handlar; de har märkt att kylen är tom. Köper bara folköl och har ätit snabbmakaroner i en vecka. Spyfärdig av bara tanken på mat; vill desperat bli av med känslan men vet inte hur.

Försöker ringa igen. En ny kall röst som är kort och forcerad, som säger Det inte är nån idé, jag stannar terminen ut, blir bäst såhär, sluta ring, inga fler brev. Hejdå.
Skriker då rakt in i telefonen, trycker sen förtvivlat örat och munnen mot plasten, virar sladden runt kroppen, hör de arga andetagen.
Blundar och ser det som varit, mage mot mage, med tröjorna uppdragna i en lek; hud mot hud. Fingertoppen som mjukt drar ett streck på pannan, läpparna mjuka mot nacken; hennes händer. Små kalla fingrar under stjärnorna; oktoberkvällen.
Vill säga Prata inte, jag vet vad du tänker.
De lägger på, hjärtat slänger sig mot sängen och dunkar ihjäl sig, det finns ingen luft. Kommer dö mot golvet, pressar händerna mot magen, kroppen, sliter hennes trosor i stycken, äter upp dem, somnar gråtandes och vaknar likadant.


*

Först skulle det bli en överraskning. Började spara redan på hösten när Aida åkte, alla pengar för helgerna gömdes undan, det gick att snåla. Drömde om hur de var där tillsammans, delade dagarna.
Nu är nacken ledset böjd på väg till Resebutiken. Vill ringa Evis men det är väl lika bra att skita i eftersom det har varit tyst sen hon blev inlagd. Och så Joar som har snurrat omkring i skuggorna, lika olycklig han, driver tillsammans runt på gatorna, fritidsgården, busstationen. Alltid tillsammans nu. Äter alla måltider ihop, om de äter. Mest dricker de öl och Joar biter på naglarna, stirrar ut i intet.

Sedelbunten känns hård och svettig i handen. Allt som allt har det blivit 8000 spänn, nu ändå orolig att det inte ska räcka. Det enda som behövs är en flygstol, Aida har berättat att det är så man åker ner - inte så som morsan har sagt med hotell och resa i ett, s k charter - det är snarare som att åka buss. Bara lite längre bort. Hela grejen känns idiotisk men kommer inte på något bättre. Måste få prata med henne, se henne, hålla om; säga Kom hem! Mötte farsan hennes och nickade kort, kändes dumt men hur gör man? vågar inte gå fram, det känns främmande och dumt. Han ser nöjd ut nu när Sasha är på avstånd, inte hemma hos dem, ätandes deras mat. Att dottern är på en helt annan plats än i hans skitiga lägenhet.

Sasha vet mycket väl vad föräldrarna tycker, han är inte tappad bakom en vagn.
Skrattar åt det töntiga uttrycket.
Tappad må han väl vara, men inte så jävla dum att han inte förstått att hela den här jävla flytten är deras idé. De vill att Aida ska bort från honom. Det är så genomskinligt. Morsan har berättat om hur sånna inflyttade är, fina och förmer. Hon har hört rykten. Sasha har inte velat lyssna, tycker att hon dömer dem alltför hårt. Men orden skaver och väcker en ilska inuti, kanske har hon rätt ändå, att de tror att de är bättre, det känns ju så. Kanske Aida tror det med, att hon är bättre än honom.
Skitsamma.

Tankarna på Aida gör honom hård igen, helt ofrivilligt. Måste trixa till precis utanför butiken, lägga den rätt, fastklämd bakom kalsongresåren. Kliver sen vilset in till Resebutiken, handen i fickan. Sedlarna dunkar. På väggarna hänger affischer med palmer och blåa himlar, mjuk ljusgul sand och vita vågor, glada par som kysser varandra, priser markerade med rött. Rummet är möblerat med stora hyllor längst väggarna och en sittgrupp mitt på golvet, allt matchat i gult bokträ. I ett hörn står en stor yukkapalm av plast. Väggarna är målade i en ljusgul nyans, samma färg som morsans inrökta väggar. I kassan, bakom en inglasad fasad, sitter en gammal tant som ser trött och sur ut när hon tittar upp.
Det är bara han inne i butiken och på nummertavlan står samma nummer som på den lilla avrivna nummerlappen, ändå dröjer hon med att trycka på nästan-nummer-knappen. När han väl får komma fram stirrar hon oförstående ”Jaha, vad har vi tänkt här då?” Blicken på hans nerhasade byxor och finniga hy. Handen letar i fickan och tar upp den hårda bunten av sedlar. Munnen säger “Jag vill ha en sån där flygstolsbiljett” och “finns det nån redan imorrn?”



.

Inger Andersson

Inger Andersson är konstnär utbildad
på Konstfack MFA Keramik o glas.
Hon arbetar i en växelverkan mellan
offentlig gestaltning och egna
utställningar. 
Arbetet präglas av ett oavbrutet formundersökande i material som
kan vara glas och trä, eller till
exempel sten eller kartong.





Utdrag ur 
VARJE DAG KNÄCKA TVÅ ÄGG I EN SKÅL  
Ett pågående textprojekt som undersöker tankerummet i en materialbaserad praktik.


Varje dag knäcka två ägg  
i en skål


Att vika ihop. Dela på tre, vika in och dela på tre igen. Eller att trassla upp och rulla ihop, göra ett omtag med änden och knyta en knut. Att sortera i högar, i rader. Rätta till raden. Jämka isär. Eller byta plats. Att hitta samband, leta mening. En händelsekedja. En länk vid länk. En svagaste länk. En konsekvens av hur det länkas, hur det sammanfaller, hur det hänger ihop eller visar sig inte hänga ihop. Hur ögat uppfattar att detta hör till detta. Detta håller jag på med. Detta passar ihop, passar in med det andra. Detta intresserar mig för att det tycks passa in i det andra. Eller detta är just det som intresserar mig och därför passar det in i och hänger ihop med allt detta andra. 

Det tycks som slumpartat framlagt, kommer i min väg, just för att jag ska få syn på det och förstå att detta hör hit, hör till, är också inom ditt, kan införlivas, upptas där, uppgå där. Bli meningsskapande. Mycket lite kan förklaras, förstås, begripas, men försöken, letandet efter mening, är, kan vara, kan kännas meningsfulla. I ett famlande. Just för att vidden av allt, storheten i allt, i det hela, har uppfattats och kanske har visat sig i sin storhet, aningen skrämmande, överväldigande. Visat sig vara av kolossalformat. Så hur förhålla sig till alltihop?
                                       
                                     
  *

Men kontroll. Vad kan kontrolleras i en arbetsprocess? Sågens skärpa som i smör och rakt i den vinkel som jag vill ha och som kan upprepas, som kan åstadkomma den slags brutalism som bygger ett slags framtidsform som jag inte sett och som överraskar mig. Road av att överraskas.

Det är som om materialet bjuder mig på det. Att det lägger ihop sig utanför min kontroll helt självt, bara en liten styrning jag gör för att jag kan, för att jag ser, provar och kanske kan lita på att det kommer. Att det kommer att hända. Som gång utan karta i en stad jag inte känner, men tagit ut en riktning i och vet, litar på, att stegen tar mig dit jag vill, ska, ingen oro, ingen kontroll av gathörn ideligen, inget orosmoln om lite vilse lite snett. För det finns i improvisationen inbyggt ett moment av tillit, att våga pröva den vägen och är förtjust i improvisation. Passar mig dåligt att regisseras, kontrolleras, kanske också att ett statiskt berövar mig den lust jag är i behov av, för att känna livsrumsluft och att det bär, att det nog kommer att gå, att jag kan och att det fortsätter om jag bara vågar röra mig i en riktning som kan ändra sig beroende på hur vägen kantas av små stånd, av något som kan köpas i ett papper kanske som jag aldrig smakat, men som kan ätas enkelt bara sen med fingrarna, som den där risbollen jag åt vid kanten av floden. Den där första ensamma dagen i Kyoto.


*
                                       

Satt också vid floden där tidigare på dagen med cykeln och en påse med en smörgås som jag tänkte äta. Men de äter inte utomhus i Japan, sa någon, och ville inte vara oförskämd, så cyklade en bit till. Men kom sedan till ett ställe där några kvinnor rastade sina hundar och jag satte mig på en slags pollare och tittade ut mot floden och på hundarna och hade väl tagit en tugga av smörgåsen, höll den i handen bara, då ett slags overkligt swosch svepte förbi mig och brödet rycktes ur min hand och det var mycket stora vingar och en örn som i luften flytande ut över floden lämnade ett rus i mig, en lyckobild, den där fågeln som en tjuvaktig budbärare gav mig svar på något, steg sen snabbt upp, upp och var borta.
Alla kvinnorna och jag talade i munnen på varandra, men vi talade inte samma språk. Tänk om den flugit iväg med min lilla hund, tror jag att en av dom sa. Tog sen närmsta väg upp i staden och befann mig då konstigt nog på Kawai Kanjiros verkstads gata och kunde leda cykeln dit, gå in genom porten och sen ta del av hans verkstads alla utsiktspunkter, med mina på grund av örnen nytvättade ögon.

                                         
*


Åt andra hållet då. Om brutalism eller formfascism. Vad finns där? När form börjar påstå makt, tala om en exakthet, en övermänsklighet, ett språk utan handens spår som i Mussolinis stadsdel EUR i Rom. En ofattbar byggnadernas och gatornas och trappornas exakthet som fungerar mycket bättre än i den lilla kontrollerade saken. Kanske för att de tar tag i kroppen de där byggnaderna och trapporna. Men blir glad åt det lilla ogräset som slagit rot just i en minimal spricka och klänger på den exakta släta kritvita stenytan och berättar om att tids nog, tids nog är också det här huset, bara ett övervuxet och en ruin. Men oroväckande att känna den där kraften som byggnaderna talar om, att den finns där och förstår att den kunde användas då den verkligen känns och också är en kraft som jag kan försöka uttrycka, det vill säga stark kraft. Inte den fascistiska kraften förstås, inte för att skjuta människa mot människa eller människor åt ett visst håll. Men jag har ett intresse av att förstå mig på vad den består av och därför går vi runt där på juldagen men miljöerna helt folktomma, precis som om byggnaderna tagit över som de har möjlighet att göra med ett styrkemätande. Finns också mossa, mer välgörande ogräs, men till och med tunnelbanan in till centrum har tagit stopp mellan klockan tolv och klockan sexton bara just idag. Vi som lovat låsa upp för den där mannen som är på väg till institutet. Nu kommer vi ingenstans instängda i det monumentala EUR en juldag, som en bild av vanmakt och förvåning, instängda i ett fyrkantigt Colosseum. Till slut knackar jag på en bilruta vid bensinpumpen och mannen säger – Visst hoppa in! Mannen är i själva verket ansvarig för informationen kring tunnelbanans just precis idag unika nedsläckning och vi blir som ett exempel på att han inte har gjort sitt jobb och han guidar oss och pekar ut för oss var synagogan låg och annat som har funnits under hela resan till Piazza del Popolo på andra sidan staden. Han kommer försent till sin familjs enda juldagsmiddag, men det verkar inte göra honom så mycket.

                                     
                                       
*


Att utmana mig själv med uttryck som påstår något. Som inte vet men kan avläsas som ett överensstämmande med och en fortsättning giltig för det som utvecklas här och kanske i förlängningen blir en del av ett fält. Helt ointresserad av om det kommer att sälja, av att tänka på det, av strategiskt görande eller av att upprepa det jag redan vet. Vill vidare åt obesökta håll. Finns bågar, finns cirkelrörelse men kommer oväntat insikten om att och ger då ibland känslan av att följa ett spår. Det är konstigt eller kanske inte så konstigt. Cirkeln uppfattar jag som en vägbeskrivning. Den kunde också betyda att jag inte kommit någon vart, men jag tänker tvärtom. Mer som i spiral. Aha, nu ett helt varv, igen.


                                         
*


Varje dag knäcka två ägg i en skål, vispa med gaffel, måttligt med kallt vatten, salt och svartpeppar ur kvarn, medan olivoljan i stekpannan blir varm. Gröna spenatblad, två centimeter parmesanost, svarta oliver med kärna, sju åtta stycken. Hälla i pannan, flocka medan stelnar, vika på mitten. Servera.
Äta med knäckebröd, smör, glas vatten. Dag efter dag samma två ägg i skål, vispa med gaffel, måttligt med kallt vatten. Ljudande av introvert, enahanda, otidsenligt, och kanske är det och osannolikt att det kan gå, har gått och är något att vara i. Men omeletten är alltid, jag säger alltid god, inte tröttnat på den. Det finns också kollegor. Fler än hundra i omgivande fabriksbyggnad. De är alla olika och som sagt hundra.


Inger Andersson

Anja Olofgörs



Anja är konstnär och arbetar främst med fotografi, video, ljud och text. Hon är utbildad vid Akademin Valand i Göteborg (2013) och Slade School of Fine Art i London (2015). I detta pågående skrivprojekt möter vi ett rörligt och obeständigt diktjag som till det yttre framställs som stabilt och behärskat. Texten berör teman om kropp och upplösningen av dess gränser samt vad det innebär att dela kropp med en okänd.


* Ur Fysisk avslappning och självpåverkan vid förlossning (1987), Britta Swedhner, kasett 1, övning 1.













Anteckningar



inuti är jag
amorf
en oavbruten
flod av medvetande, jag
består av
kvicka tankar
viljor och
bilder, jag
är kaotisk
obeständig
ambivalent
men på utsidan är jag
en hyfsat
stabil enhet
sammansatt av liksidiga detaljer   
som visar nästan ingenting alls
av vad som händer på insidan


* När du lyssnar så försök ordna
det så att du kan vara ostörd
den stunden. Öva så ofta du
kan. Helst varje dag så att du
den dagen det är dags känner
att du är lugn, väl förberedd
och avspänd. Lägg dig eller sätt
dig i en ställning som känns bra
för dig och så lossa på kläder
som sitter åt.


Så kan du sluta ögonen.


jag hittar till det undangömda
kan dess artikuleringsmönster
att röra sig här är
en rumslig
praxis
en rums-producerande
praktik
en vardaglig föreställning
med fragila kroppar
mitt i det upprörda
att röra sig här
förverkligar möjligheter
förvandlar varje
platsbeteckning
till någonting annat
som linjer som korsas och
möts vid
olika
ytterligare
punkter
som betonar
mellanmänskliga
aspekterna av
kroppslig hemvist
som en illusion
där leken
och endast leken
får mig att känna mig verklig
som lek, där lek
blir till insikt och
gemensamt lekande
till gemensamma insikter och därigenom
till gemensamma klokheter

Innan vi börjar med själva
övningen så tänk nu på att
din kropp ska slappna av,
att du ska ha en stund där
du kopplar av allting
omkring dig. Så småningom
kommer du märka att bara
genom att tänka på att du
ska slappna av så reagerar
kroppen med att släppa på
spänningar. För att utöka
den känslan så kommer jag
strax att be dig att ta tre
djupa andetag, att hålla
andan en lite stund och så
andas ut igen. Meningen är
att du ska känna att
kroppen är spänd när du
håller andan och att det är
skönt att släppa den 
spänningen i utandningen.